Positiva klubben.




Positivt med att sommaren regnar bort:
 
1. Gött för alla som är höggravida
I övervälsignat tillstånd undanber du dig gärna sol, 30 grader och vätskeansamling. Ett svalt väder och ryggläge i tv-soffan - det unnar jag alla gravida.
 
2. Jobba utan att missa några soltimmar
Jag har knappast dåligt samvete för att jag har varit inomhus hela dagarna och jobbat i ett gym under marknivå hela juli månad.
 
3. Vi har något att prata om (och vara tacksamma över)
Jag hör snack om vädret var jag än går. Den absolut vanligaste frasen som når mitt arma öra är vi får vara tacksamma för de tre soliga daharna vi fick. Jamenvisst. Tacksamhet är alltid positivt... 
 
4. Behöver inte vattna blommorna på balkongen.
 
5. Måste inte smörja in ungen
Alla med små barn vet att det där med insmorning av solskydd kan vara en kamp i klass med att brottas med en kungspyton. Dåligt väder = ingen insmorningskamp = luuuuugna och sköna förmiddagar  (nåja, men inget tvångs klet iaf). 

6. Slippa köpa nya badkläder. jippie, är hur glas som helst över att inte behöva stå halvnaken och blek i ett provrum och korva på mig en bikini.





Fast egentligen om jag ska vara ärlig kan jag inte vara positiv, jag hatar den här sommaren (väder) så jävulskt mycket. Jag känner mig förådd och bestulen på sommaren. vad har vi nu att luta oss tillbaka på när mörkret och kylan kommer och mycker väl stannar kvar till typ april/maj!!! Det har redan börjat mörkna på kvällen, inga varma sommar nätter, förstår ni hur många månader det är till det blir vår och vi får se solen igen?!!! 9 månader typ!!! Jag döööööör.
 

Fet och ful och sämst och dålig

Vem säger egentligen så till någon? tyvärr är det jag som säger så där till mig själv.Trots att ja pratar himla mycket om hur mycket jag hatar den skeva bilden av kvinnokroppen, att man är fin som man är, jävulskapet bantning, ideal, patriarkatets bojor hela den grejen. Men nu såhär 15 månader efter Ines kom väger jag ganska mycket mer än vanligt. Och jag kan inte släppa det!! Ghaa! Känner mig helt störd i huvudet. Vet att allt är ett påhitt men ändå känner jag mig så ful ful ful och kass och sämst och älsklig att jag undviker många situationer, är aldrig med på foton (helkropp), bara klär mig i superstora kläder och skäms i tysthets intill och inför alla. Linne går inte att ha på sig- mer än hemma, knappt ens t-shirt. Armar, mage, rumpa, lår, haka, kinder…allt är för stort och fläskigt. Jag tänker på det om och om igen. Vad ska folk tro? -Har hon ingen kontroll alls? Stackars Kristoffer försöker peppa, men fan, det är inte lätt. Måste ha stora, långa plagg över allting. Jag tänker nog på det flera hundra ggr per dag. Och mitt förnuft vet ju hur galet det är. Men i min ryggrad är det inte ok att vara tjock. Det är dåligt och jag är lat och värdelös. Jag har vuxit upp bland sånna åsikter, har inte dom flesta det? Och det räcker att se en tidningssida, en film, en bild, ett avsnitt av nåt på tv för att få det bekräftat om och om igen… Jag ser människor på stan och leker en lek i mitt eget huvud som jag kallar "är jag större eller mindre än hon" - varför är jag så taskig mot mig själv?

Detta gör att jag blir ännu lite tröttare och deppigare än innan och då vill jag ha socker mot ångesten och så är spiralen igång. Jag är grymt hård mot mig själv. När andra är överviktiga är jag inte alls så här dömande. ”Mammakilon”, bantning och träning och kalorier, jag är inte alls sugen på att bli del av den där världen. (På sikt vill jag ju gärna röra på mig, det är ju en hälsogrej, men att göra det av ångest, nej, fasen! Det är inget kul.)

(Bild lånad: @majasbok på Instagram)






Semesterbilder från Norrköping 13-18/7


Tittut under stolen!

Pappa och dotter vid aporna på Kolmårdens djurpark.

Fast gungorna i Kulmården var bäst, tyckte Ines.



Våffelfika i solen med gudmor Alexandra och Martin i Linköping. 

Kvällsdopp i sjön Fisklösen.

Tog en promenad i Norrköping och besökte min gamla hemadress, där jag växte upp, Lagergrensgatan 19. 

Lunchrastade vid Max på hemvägen i Nyköping. Skönt att få springa av sig lite och inte vara fastspänd i en bil tyckte yrvädret Ines (som precis lärt sig gå).