kvinnor ska inte behöva tåla ensamma, gubbsjuka mäns kränkningar...
- "I dag mår många av oss illa. I Aftonbladet kan vi läsa hur en sjuårig flicka hade utsatts för ett övergrepp på skolgården. Pojkarna hade dragit in henne i ett buskage och dragit ner hennes byxor. Istället för att på allvar lyssna på flickan, valde rektorn att lägga skulden på henne. För när skolan startade en utredning ifrågasatte rektorn sjuåringens berättelse. Hade hon varit glad? Varför hade hon läppstift? Hade hon dansat på rasten före övergreppet?
Tack och lov fälls nu Malmö för diskriminering och döms att betala skadestånd. Vilka frågor rektorn ställde till småpojkarna, som tyckte att det var okej att med våld dra in en ensam flicka i ett buskage och förnedrande dra ner hennes byxor, framgår inte. Rektorer i Malmö ska nu utbildas.
Detta är bra, men det klassiska temat flickan och skulden tycks ändå ligga som en våt filt över delar av vårt samhälle.
I början av året fick jag ett mejl från en ung kvinna som jag känner. ”Du som mamma, kvinna, syster, läs och sprid gärna vidare till andra föräldrar. Kram A.”
Tårarna rann ner för mina kinder när jag läst mejlet, där hon skrev om ett samtal med en flicka i lågstadieåldern:
A: – Vad brukar killarna göra som är elakt då?
– Jo ibland stör dom när vi leker och tar min kompis basketboll och gömmer den. Och så gör dom grävskopan och det är inte så roligt.
– Vad är grävskopan för lek?
– Joo, dom gör såhär grejer med handen och drar upp… (uppenbart generad)
– Jag fattar inte, hur menar du? Visa!
– Nää, jag kan inte visa men alltså…
”Hon drar handen genom luften så som att hon smeker/gröper ett kön på någon annan, jag fattar direkt och förstår hennes genans.”
Lågstadiepojkar riktade alltså in sig på ofta ensam flicka så att hon inte kunde springa och tafsade henne på könet ”som en grävskopa gräver”. Redan i första klass med killar som är sex-sju år gamla, hade denna vidriga lek startat!
Dagen efter jag läst detta viktiga mejl skrev jag i sociala medier om blogginlägget. Svaren strömmade in. Kvinnliga 40-talister delade sexistiska erfarenheter från skolåren, 80-talister och tonårstjejer likaså. Jag minns händelser från min skoltid. Hur vissa av klassens pojkar på mellanstadiet jagade tjejerna och drog ner byxorna. Under månader bar jag alltid ett skärp hårt åtdraget i midjan. Så hårt att jag hade svårt att andas, för att inte utsättas för denna kränkande behandling. Det fortsatte på högstadiet. Tjejer tafsades på och vi snälla flickor fick vara dämpare. Vi sattes mellan stökiga killar i skolbänken, vilket ledde till att ens egna studier stördes.
Flickor har alltid förminskats och förlöjligats utan att föräldrar, skolpersonal och samhället reagerat skarpt. I skolan fick vi höra ”men killarna gör ju bara så för att de tycker om er”. Det fortsätter upp i åldrarna. Som det där tillfället på ett av mina första jobb som 23-åring. En dubbelt så gammal redigerare på tidningen där jag jobbade roade sig med att skicka grova sexmejl till mig. Vi jobbade sena kvällar ihop. Jag kände obehag och gick till ledningen. Min chef såg brydd ut, men svarade: ”Jamen, han har ju alltid gjort så där. Han är ju bara lite ensam.”
Nej, kvinnor ska inte behöva tåla ensamma, gubbsjuka mäns kränkningar och flickor ska inte få höra att pojkarna bara är busiga och charmiga när småpåvar till sexister – oavsett om det är skolpojkar eller vuxna män – tar sig friheten att kränka flickors och kvinnors kroppar, integritet och frihet. Det är bara sexistiskt skamligt.
Birgitta Ohlsson 30 oktober 2014"