Tora Linnéa Miranda

Vem säger egentligen så till någon? tyvärr är det jag som säger så där till mig själv.Trots att ja pratar himla mycket om hur mycket jag hatar den skeva bilden av kvinnokroppen, att man är fin som man är, jävulskapet bantning, ideal, patriarkatets bojor hela den grejen. Men nu såhär 15 månader efter Ines kom väger jag ganska mycket mer än vanligt. Och jag kan inte släppa det!! Ghaa! Känner mig helt störd i huvudet. Vet att allt är ett påhitt men ändå känner jag mig så ful ful ful och kass och sämst och älsklig att jag undviker många situationer, är aldrig med på foton (helkropp), bara klär mig i superstora kläder och skäms i tysthets intill och inför alla. Linne går inte att ha på sig- mer än hemma, knappt ens t-shirt. Armar, mage, rumpa, lår, haka, kinder…allt är för stort och fläskigt. Jag tänker på det om och om igen. Vad ska folk tro? -Har hon ingen kontroll alls? Stackars Kristoffer försöker peppa, men fan, det är inte lätt. Måste ha stora, långa plagg över allting. Jag tänker nog på det flera hundra ggr per dag. Och mitt förnuft vet ju hur galet det är. Men i min ryggrad är det inte ok att vara tjock. Det är dåligt och jag är lat och värdelös. Jag har vuxit upp bland sånna åsikter, har inte dom flesta det? Och det räcker att se en tidningssida, en film, en bild, ett avsnitt av nåt på tv för att få det bekräftat om och om igen… Jag ser människor på stan och leker en lek i mitt eget huvud som jag kallar "är jag större eller mindre än hon" - varför är jag så taskig mot mig själv?

Detta gör att jag blir ännu lite tröttare och deppigare än innan och då vill jag ha socker mot ångesten och så är spiralen igång. Jag är grymt hård mot mig själv. När andra är överviktiga är jag inte alls så här dömande. ”Mammakilon”, bantning och träning och kalorier, jag är inte alls sugen på att bli del av den där världen. (På sikt vill jag ju gärna röra på mig, det är ju en hälsogrej, men att göra det av ångest, nej, fasen! Det är inget kul.)

(Bild lånad: @majasbok på Instagram)